Annons:
Etikettövrigt
Läst 3920 ggr
Bullan
1/7/10, 11:51 AM

Incidenter och händelser med ledarhund

Då man går med ledarhund, så får man många gånger höra och vara med om både det ena och det andra. Har ni varit med om något sådant som ni vill delge?

Nu är jag inte synskadad, men för ett antal år sedan utbildade jag ledarhundar till synskadade människor. Och i stora delar av utbildningen går vi med svarta goggels för ögonen, så att vi inte ska se något själva utan låta hunden leda oss.

Många gånger kom litet för hjälpsamma människor och ville hjälpa TANT över gatan! JAG var väl ingen TANT, bara 25år. Men det var standard då man gick mörklagt att man automatiskt blev en tant! *humpf* 

Så jag brukade för enkelhetens skull spela med och säja att min hund leder mej över gatan. Då kunde en del bli förskräkta och säja:

-men törs TANT verkligen överlämna det åt en hund?! 

-Självklart, sa jag och så gick vi över då det blev grönt eller då hunden signalerade att det var fritt att gå över om det inte fanns övergångsställe.

 

*Tänk på att det du säger om andra sist och slutligen säger allra mest om dig själv!*

 

Annons:
Bullan
1/7/10, 12:01 PM
#1

Jo, och det mest PINSAMMA måste jag bara berätta!

Då jag skulle få hunden att gå ända fram till stolpen vid övergångställena och ställa sej på vänstra sidan om det, så fick hunden litet problem och fattade inte riktigt vitsen med det. Så jag fick ju förklara tydligt för honom exakt vart jag ville att han skulle gå, så sagt och gjort, jag gjorde allt jag kunde för att få knappen på stolpen att vara otroligt intressant. Det hela slutade med att jag fastnade med tungan i stolpen mitt i stan!!! Den dagen hade jag med mej observatörer som gick bakom och jag lovar att de höll på att dö av skratt då jag stod där och inte kom lös. Jag fick ta fingrarna och värma lös den, så illa var det, men till slut kom jag lös iallafall.

Butiksbiträdet i butiken brevid kom och frågade om jag behövde hjälp, men det gick ju inte så bra att svara och de andra höll ju på att skratta ihjäl sej.

Men jag lovar att den hunden ALLTID gick fram till knappen med sin förare klockrent efter det. För något intressant var det ju med dessa knappar, det hade han förstått med den övningen Glad

Än idag får jag höra att jag ska hålla tungan rätt i mun i närheten av metallstolpar utomhus vintertid!

 

*Tänk på att det du säger om andra sist och slutligen säger allra mest om dig själv!*

 

MatsLundstrom
1/10/10, 12:52 PM
#2

Lyckos den hundföraren som fick ha en hund som gick ändå fram. Att inte behöva vifta med käppen för att hitta stolpen.

/Mats

Margareta
1/12/10, 7:43 PM
#3

Jag har hört om leverpastej på hissknappar….

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Inkanyezi
2/23/10, 11:40 PM
#4

Och jag erkänner att jag har smetat leverpastej på hissknapparna vid Västra Skogen, för att Gunnar Pettersons hund Dana skulle visa på knappen.

Det kanske skojigaste intermezzot var när jag tränade Boris Lambys hund Teddy, och samtidigt jobbade som bussförare i Lidingötrafiken.

Jag hade gjortt ett träningspass i stan och kommer till Ropsten med sele och käpp. Låter hunden leda mig till bussen, tar av selen, öppnar dörren och sätter mig på förarplatsen och hunden slinker in under stolen. Jag stänger grinden på förarplatsen, startar bussen och kör fram till hållplatsen.

En trafikledare som såg det kallade senare in mig och förklarade det olämöliga i att ta sig fram till bussen med ledarhund innan man startar passet.

MatsLundstrom
2/24/10, 1:13 AM
#5

Kul !!

/Mats

Inkanyezi
2/25/10, 11:26 AM
#6

Jag minns också särskilt en historia från Norges Blindeforbunds Førerhundskole på den tiden den låg ute i Vestby. Hunden var inte en ledarhund, men det var en ledarhundstränare inblandad.

En uppfödare hade kommit till hundskolan för att lämna en hund för testning, och han hade parkerat sin bil alldeles utanför kontoret, en plats där det var bestämt att man inte skulle parkera. Som sed är, lämnar man nycklarna i på hundskolan, för att bilarna ska kunna flyttas, och den här personen hade lämnat sina nycklar i som han brukade, eftersom han var säker på att ingen skulle kunna röra hans bil när han hade sin hund i, en schäfer som var mycket skarp.

Och till historien hör att han hade samma bilmodell med samma färg som Johnny Finsrud, som var chef på skolan.

När Øyvind kommer tillbaka efter ett träningspass ser han "Johnnys felparkerade bil", kastar ett öga in i den och ser att nyckeln sitter i, och så sätter han sig i den och flyttar den till en bättre plats. Han går in på kontoret och påpekar för Johnny, som sitter där med uppfödaren, att han har flyttat på bilen. Johnny är förvånad eftersom han inte har ställt sin bil där, och tittar ut, likaså uppfödaren, som konstaterar att hans bil är flyttad.

Uppfödaren, som är ganska säker på att hunden verkligen vaktar, frågar då Øyvind om inte hunden hade sagt ifrån, och får svaret att: jo, men jag sa till den att hålla sig lugn.

Om man känner Øyvind kan man föreställa sig vilket språk han använder till en ilsken hund. Øyvind är två meter lång och väger en bit över hundra kilo, och det är muskler. Han är en rutinerad hundtränare och skulle aldrig ge efter för en hund. När han öppnade bildörren kom hunden ut och var aggresiv. Han tog helt enkelt hunden i nackskinnet, lyfte upp den som en valp och tittade den i ögonen och sade till den att hålla sig lugn, och så skickade han in den i baksätet.

Annons:
Margareta
2/25/10, 11:36 PM
#7

#6 Det kallar jag ledarskap.

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Inkanyezi
2/26/10, 1:30 AM
#8

Jag minns också en annan kul historia som Gert Rosenkrantz råkade ut för. Han hade varit på Kvarnen och käkat lunch, och när han tar sin rock märker han att något ramlar ner, men eftersom han inget ser, så tänker han inte så mycket mer på det.

När han går Östgötagatan fram mot Gotlandsgatan stöter han ihop med en av dem som jobbar uppe på kontoret, och hon frågar honom om det är meningen att hans hund ska ha en damhatt i munnen.

Margareta
2/26/10, 2:29 PM
#9

#8 Tack för den - det blev dagens skrattstund - jag kunde inte ens berätta för att jag skrattade så väldigt.

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Inkanyezi
2/26/10, 3:08 PM
#10

Händelsen med Gert visar väl på hur viktigt det är att apporteringen funkar hela vägen. Gerts hund var en schäfer tränad vid hundskolan i Sollefteå. Där lade man aldrig någon vikt vid apportering, såg det som att hundens uppgift framför allt var att leda, att den inte var någon apportör.

I Norge hade man en helt annan uppfattning, apporteringen sågs som mycket viktig. Det kan ju vara knepigt om man står utanför dörren och plockar upp nyckeln för att gå in och tappar den. Man hör kanske ungefär var den faller, men som blind är det inte lika lätt som för en seende att plocka upp den. Hundar har också en motvilja mot att ta upp metall, så det blir till att ligga på knäna och leta.

Jag har en historia till om apportering, som har en viss anknytning till Gerts damhatt, och det gällde keeshonden Teddy, som jag tränade åt Boris Lamby.

Boris ringde mig en dag och berättade att han hade hängt upp sina byxor på kvällen som han brukade, på herrbetjänten som han hade vid änden av sängen. När han hängde upp byxorna hörde han att något föll, någonting mycket lätt. Något ögonblick senare puffar hunden honom mot handen upprepade gånger, och ger inte upp förrän han tar emot apporten: färdtjänstkortet. Boris hade haft det i fickan, så att det hade fallit ut när han hängde upp byxorna, och hunden var tränad att plocka upp det som man tappar och lämna av det. Vi hade många diskussioner om apportering i hundklubben, och många tyckte att det inte hörde till ledarhundens jobb, men jag tycker fortfarande att det är ett viktigt moment, och det gäller inte bara att plocka upp, utan också att lämna av.

Margareta
2/27/10, 4:44 PM
#11

Visst är det viktigt att hunden kan både plocka upp och lämna av. Cedric plockar upp 5-kronor från ett stengolv om det behövs.

När jag tappade en korv en gång tog han vänligt upp den och sprang till vardagsrummet och la sig på golvet istället för att ge den till mig. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom han normalt inte plockar upp åt mig utan åt Mats som han har full fokus på hela dagarna.

Eftersom jag vet att jag varken får ge honom eller tappa så att han tar ropade jag på Mats och sa vad som hänt. Hans fråga tillbaka var om jag sagt varsågod. Självklart inte, svarade jag - hann snodde korven innan jag hann plocka upp den.

Då gick Mats till hunden och kände efter i munnen - där långt bak - låg korven.

Då fick han ett varsågod.

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Bullan
2/28/10, 11:00 AM
#12

Får mej att tänka på en hund jag utbildade.

Jag tog in honom i huset innan jag skulle fara iväg med honom till stan för träning. Jag behövde göra litet toabestyr innan. Vaktmästaren satt då och fikade ost och skinkmackor vid bordet. Av någon anledning så var dörren till toan krånglig, så jag ropade på vaktmästaren som fixade problemet snabbt.

Efter ett litet tag hör jag en förvånad vaktis säja -Men! vart är påläggen?!?

Då jag kommer in i rummet igen så visar han att han inte hade några pålägg på mackorna, men att mackorna var orörda. Jag fattade givetvis ingenting av det. Då berättade han att hunden måste ha klivit upp från sin plats, snott ENDAST påläggen på mackorna som låg på bordet och sedan gått och lagt sej igen och sett oskyldig ut.

Den hunden såg verkligen ut som att han inte minsann gjort något!!! Vi försökte se om han skulle göra om det vid andra tillfällen, men det gjorde han aldrig. Så jag hoppas att påläggen fick vara i fred hos hans nya husse senare Skrattande

 

*Tänk på att det du säger om andra sist och slutligen säger allra mest om dig själv!*

 

Inkanyezi
2/28/10, 8:56 PM
#13

Jag lägger in en till här. Det handlar om ekipaget Boris med hunden Teddy.

Jag kommer inte ihåg vilket år det var, det kan ha varit 1976, och hundklubben hade uppvisning på Älvsjömässan, där Boris också ställde ut sin hund. Boris hade ju köpt sin hund av mig, så den var hans. Han hade stamtavlan, och den var inte kastrerad, så han kunde ställa ut den, till skillnad från merparten av ledarhundarna.

Vid uppvisningen lade man upp en hinderbana diagonalt i en av utställningsringarna, det var en del grejer där, omkullvält cykel och barnvagn och lite annat smått och gott. Om jag minns rätt var det Leif Dunström som gick först med labben Baltzar, och det gick rätt bra. Sedan kom någon som hade lite svårt med alla hindren, så att han behövde lite hjälp för att trassla sig igenom, och så efter ännu ett ekipage startade Boris och Teddy.

Teddy har stått och väntat, så han har sett de andra trassla sig igenom banan. Och i stället för att gå in i hinderbanan tar han helt resolut och leder Boris förbi hela eländet till slutpunkten. Det blev lite protester bland åskådarna, men en av tränarna från Sollefteå deklarerade att han var djupt imponerad. Hunden hade verkligen gjort sitt jobb och undvikit alla hinder och dessutom tagit sig fram till målet. Boris var helt blind, så han hade inget annat sätt än hunden att hitta rätt.

I Norge tränade vi hundarna på ett moment som vissa hundar har svårt för, men andra betydligt lättare. Kommandot vi använde var "retning" och det var också vad vi kallade momentet; det betyder riktning och uttalas som "rättning". Man pekar ut en riktning, som om man till exempel ska ta sig över ett torg, och hunden väljer lämpligaste vägen i den riktning man har valt. Eftersom den stora utställnngsringen inte har mycket landmärken för en synskadad hade Boris helt enkelt kommenderat  'retning' och så gick han fram till målet utan att bekymra sig om vilken väg hunden valde. Just det här momentet var ett av skälen till att man i stort sett aldrig valde vallhundar, inklusive schäfer, hur bra övriga egenskaper än var, till ledarhund, eftersom de raserna har en tendens att gå i cirklar.

Men flera av åskådarna var besvikna över att de inte fick se honom trassla sig igenom hinderbanan.

Annons:
MatsLundstrom
3/7/10, 6:37 PM
#14

Hej!

Tack för en trevlig läsning !!

/Mats

NaimaG
6/10/10, 7:27 PM
#15

Jag är inte blind och har i själva verket en självlärd hund. Men det har hänt många gånger då jag blivit omottaglig för omvärlden och varit på väg att korsa bilvägen utan att se mig för. Min hund har då i all hasst antingen ställt sig framför mig som ett stopphinder, kraffsat med tassen på mig eller nypt tag i mina kläder.

En del gånger har det hänt att folk stannat med hakan i backen och råglo pga det. Andra gånger när stressen ökat hos mig och jag fått panik har framförallt äldre människor försökt lugna ner mig medan jag hela tiden sagt att den biten sköter min hund bättre och rätt som det är så hoppar min hund upp på mig och slickar mig i ansiktet och han vet att det gör mig glad och glömmer stressen, då har jag istället fått höra att min hund är för farlig för mig. Obestämd

MatsLundstrom
6/12/10, 8:31 PM
#16

Tack för ditt inlägg!!

/Mats

Gullan402
8/26/10, 1:32 PM
#17

Detta hände mig en fin och solig vinterdag;

Jag och Sessan (labbe), (jag är inte blind och Sessan inte ledarhund) skulle korsa E22:an. Vanligtvis mycket trafik så jag hade försökt lära henne att sitta vid min vänstra sida så fort jag stannade. Denna dag var en bra dag, Sessan uppförde sig perfekt. Jag hade glasögon som automaiskt blir mörka i starkt ljus, vilket gjorde dem nästan helt mörka denna soliga fina dag. Medans vi väntar på att det ska bli fritt så stannar en bil (i mitt tycke konstigt). När bilarna passerat står denna bil kvar, vevar ner rutan och säger: Du kan gå över nu, det är fritt…

Jag som inte hade en tanke på att jag kunde tas för blind och Sessan fick mig ett gott skratt efteråt, först blev jag bara paff.

Fånga dagen - i morgon kan det vara försent!!!

Inkanyezi
1/19/11, 1:00 AM
#18

Jag ska dra en historia här om vad som hände medan jag tränade keeshonden Teddy åt Boris Lamby.

Mitt vanliga jobb då var att köra buss i lokaltrafiken; jag körde på Lidingö, och mina tjänster var ibland delade. Delad tjänst betyder att man kör i rusningstid morgon och eftermiddag med flera timmars rast emellan.

Så eftersom jag hade ett långt mellanpass, tränade jag hunden inne i stan innan jag återvände för att ta andrapasset på min tjänst. Ibland hämtade jag en buss vid garaget, men ibland var avlösningen vid bussterminalen vid Ropsten.

Så jag har haft ett långt träningspass med hunden, ett par timmar, och jag tar tunnelbanan ut till Ropsten med sele på hunden och käpp i nypan, med vilken jag känner på hinder och trottoarkanter som hunden markerar. Jag går ut samma väg som andra tunnelbanepassagerare, och jag går rakt fram till kanten mitt emot den parkerade bussen som jag upptäcker är min. Hunden markerar kanten, jag känner med käppen och ger beröm, och sä går vi fram till bussen, där jag öppnar dörren och hoppar in och låter hunden lägga sig under mitt förarsäte. Jag stänger grinden, startar bussen och kör fram till hållplatsen där folk väntar på att kliva på.

Drygt en halvtimme senare kommer jag tillbaka till terminalen, och då kommer en av våra basar fram till mig och påpekar att det inte ser så bra ut att komma till jobbet på det sättet, eftersom folk hade talat med honom och tyckt att det var konstigt att en av bussförarna hade ledarhund.

Efter den incidenten tog jag av grejerna innan jag kom fram till Ropsten.

Margareta
1/19/11, 6:01 PM
#19

Jag kan förstår att det blev lite uppmärksamhet kring detta. Vem vill åka med en sån chaufför?

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Inkanyezi
2/10/11, 12:52 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#20

Jag lägger in en bild här, även om inte alla kan se den. Det är Gunnar Petterson och hunden Dana vid tunnelbanestationen Västra Skogen. Dana markerar knappen, så att Gunnar kan trycka upp hissen. Det var det jobbet som vi smetade leverpastej på hissknappen för. När hon väl hade förstått vad vi ville att hon skulle göra behövdes ingen mer leverpastej på knappen. Hon gick direkt till knappen vid alla hissar efter att hon hade lärt sig det.

Annons:
Inkanyezi
2/10/11, 12:59 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#21

Och jag lägger en bild till. Det är Boris Lamby, med hunden Teddy som jag tränade åt honom. Boris tyckte om att sitta på bryggan en stund. Han hade en båt nere vid bryggan bredvid kyrkan på Ingarö; han bodde i Brunn.

Det är en smal stig ner till bryggan, och så är det en spång som är tre plankor bred. Boris gick ut på bryggan och satte sig en stund på bänken, och sedan gick han tillbaka igen samma väg. Sträckan från där han bodde är ungefär en kilometer. Han hade ingen syn alls. Det är ett av de finaste ekipagen jag har sett. De gick ofta en vända ut i skogen på en stig som gick runt, så att han kom tillbaka en annan väg.

På stigen mellan Boris hus och skolan som han gick förbi, är det ett stup på ena sidan, och stigen är mindre än en meter bred. Jag hade aldrig gått den vägen med honom vid samträningen, men han tog såna vägar själv med hunden. Han gick säkrare med hunden än med en seende ledsagare.

Margareta
2/12/11, 12:34 AM
#22

Härliga bilder! Tack för att du delar med dig

/Margareta

LCHF-magasinets allra sista nummer 2020/3 gavs ut i juni.
Det finns fortfarande lösnummer och gamla årgångar
http://www.lchfmagasinet.se

Upp till toppen
Annons: