1992 blev jag fodervärd åt statens hundskola, som låg i Sollefteå.

Det var en lite 8 veckors svart valp av rasen labrador, som vi hämtade på Malöga flygplats. Vi fick sitta kvar och vänta tills alla passagerare lämnat vänthallen. Då kom de med en hundtransport, och från den hördes det dunk, dunk. Vi undrade vad det var som lät, tills vi förstod att det var den lilla valpen som viftade på svansen. Han släpptes ut, och fick hälsa på oss alla , både karbinpersonal och den nya familjen. Hundens namn var Pigg Hugo, och han kallades för Hugo. Vi fick även med information, om vad man fick göra och inte göra. Ledarhundar får ju inte gå och lukta i diket, sova i sängar, eller vara i möbler överhuvudtaget, de får inte hoppa, inte tigga vid matbordet och ja en hel del annat. Men jag kan säga att Hugo hade en helt annan åsikt än hundskolan. Han smög upp i sängen, när vi låg och sov, och vaknade ofta förvånade, med en liten svart hund som låg ihoprullad vid våra fötter. Han älskade att stjäla mat. Fick tipset att lägga fram lite köttbitar, och sedan lägga en sträng med vitpeppar runt hela bänken. Sagt och gjort, detta gjordes med stor omsorg, sedan gick vi ut  och Hugo var ensam i köket. Hörde att han var uppe på bänken, och skrattade lite för mig själv, att nu skall han väl ändå sluta med dumheterna. Vem tror ni skrattade mest, Hugo eller jag, ni har alldeles rätt, det var Hugo. Denna hund hade slickat i sig all vitpeppar och köttet låg på golvet, tillsammans med hunden. Denna underbara hund var inte rädd för något, och det kan ju också bli väldigt jobbigt, men vi fick pli på honom. Jag vet inte hur många gånger jag trodde att jag skulle bli tokig på honom. En gång hade han snott ett chokladägg (kinderägg), och svalt det. Fick åka till veterinären, där han fick lite fin hundmat, en spruta och så kräktes han upp hela plastägget.  En gång när vi var ute i skogen och promenerade skojade vi om att han skulle bli en hejare på att leta upp kantareller. Vi lät honom lukta lite på några kantareller, och hej vad det bar iväg. Vi sprang uppför, nedför och runt i skogen en bra stund. Nu du, ropade min mamma efter mig, vi kommer att hitta ett riktigt bra kantarellställe. Till slut lägger sig hunden och rullar sig, i älgskit. Han hade alltså känt lukten av älg på kantarellerna. Ja, han var en bra spårhund. Vi hade mycket roligt med denna hund. Tyvärr visade det sig att varje gång som Hugo hade på sig ett stryphalsband så svimmande han. Detta kom när han blev äldre. Han hade en missbildning på vagus nerven, och fick avsluta sitt korta men intensiva liv. Det var en stor sorg som vi fick beskedet. Men än idag kan vi prata om denna underbart roliga och härliga hund, om alla hans upptåg, och olika episoder bland annat där han hälsade på en travhäst, som var ute och tränade. Om jag inte fått hem Hugo hade jag aldrig haft denna tuffa, jobbiga men roliga tid.